27-28 juni: Bathfestivalen
Min första erfarenhet av rockfestivaler fick jag i Shepton Mallet 27-29 juni 1970, 19 år gammal, där jag fick se och höra några av mina allra största favoriter på scen.
Festivalen blev också ämnet för min första publicerade tidningsartikel, som tog bakvägen via Smålands Folkblads tranåsredaktion till läsarna. Där vikarierade nämligen min gode vän Lasse, som lyckades tjata in min rapport om de 150.000 i Bath några dagar tidigare.
Det är också Lasse som skrivit inledningen, som anspelar på det misslyckade svenska Woodstock-försöket i Mantorp, bara ett stenkast från Tranås. Samt den förklarande meningen om "namn som den initierade känner igen" etc, något så pretentiöst skulle jag aldrig ha fått ihop.
Länge hade jag en engelsk tidningsartikel på min vägg i lägenheten i Göteborg. Det var en bild från och kort text om Bathfestivalen med den (i mitt tycke) komiska rubriken "The hippie who turned on and was odd man out", vilket alltså betydde att festivalpubliken inte varit märkbart drogpåverkad.
Bildtexten löd "Hey, that´s me, the one with the long hair", ett klassiskt citat från Woodstockfestivalen ett år tidigare.
Nu vet jag inte var det klippet finns, förmodligen ingenstans alls, men en del andra bevis från den tiden har jag som synes kvar.
Därmed får jag också lite stöd när jag försöker minnas musikaliska detaljer från dom där två dagarna i Shepton Mallet för så länge sedan. Som:
- PINK FLOYD fick framträda mitt i natten, på grund av en rad förseningar, och passade på att bjuda på urpremiär på sitt nyaste musikstycke, Atom Heart Mother, med både stråkar och kör. Mycket mäktigt, tyckte jag.
- FAIRPORT CONVENTION såg jag för första gången, och det var också första gången gruppen uppträdde utan sångerska, eftersom Sandy Denny just slutat. Skulle någon av killarna klara att sjunga? Både ja och nej, det blev ju något helt annat, inte lika vackert, men ändå bra. Dom började med "Walk awhile" men störst intryck gjorde (förstås) "Sloth".
- BYRDS, mina favoriter från USAs västkust, framträdde akustiskt på grund av att regnet gjorde elektriska instrument farliga. Det blev mycket bra, trots att Roger McGuinn nu var ensam kvar av de urspungliga medlemmarna. Speciellt minns jag att han sjöng tre(!) av de fyra verserna på "Mr Tambourine man".
- JON HISEMAN i Colloseum vann klassen för längsta trumsolo (detta var 70-talet), på 16 minuter.
- JERRY GOODMAN i Flock fick fram de märkligaste ljuden av alla på sin elektriska fiol.
- COUNTRY JOE McDONALD (utan the Fish) sjöng sin klassiker "I feel like I´m fixin´ to die rag" inte mindre än tre gånger.
- JEFFERSON AIRPLANE hade jag sett fram emot, men särskilt mycket blev det inte av framträdandet trots att de (enligt Wikipedia) öppnade med starka "Volunteers" och "Somebody to love". Efter sju låtar tackade dom för sig, på grund av att regnet gjorde allt spelande farligt för musikerna.
- LED ZEPPELIN framträdde, enligt Wikipedia spelade dom i tre timmar. Av detta minns jag ingenting alls, fast jag bevisligen måste ha hört dem. Vet inte vad det bevisar.
- DR JOHN spelade - som sista akt - när jag vid sjutiden på måndag morgon lämnade området för att ta mig hemåt med tåg, flyg, färja och vespa. Jag minns att jag tyckte att den skäggige "doktorn" och hans vaggande körsångerskor i gryningsljuset föreföll mig som en bisarr syn. (Jag var förmodligen mycket trött.)
Kommentarer
Skicka en kommentar