Inlägg

27-28 juni: Bathfestivalen

Bild
  Tre dagar av musik, fred och kärlek. Eller bara två?   Min första erfarenhet av rockfestivaler fick jag i Shepton Mallet 27-29 juni 1970, 19 år gammal, där jag fick se och höra några av mina allra största favoriter på scen.  Festivalen blev också ämnet för min första publicerade tidningsartikel, som tog bakvägen via Smålands Folkblads tranåsredaktion till läsarna. Där vikarierade nämligen min gode vän Lasse, som lyckades tjata in min rapport om de 150.000 i Bath några dagar tidigare.  Det är också Lasse som skrivit inledningen, som anspelar på det misslyckade svenska Woodstock-försöket i Mantorp, bara ett stenkast från Tranås. Samt den förklarande meningen om "namn som den initierade känner igen" etc, något så pretentiöst skulle jag aldrig ha fått ihop. Sommarens STORA festival utspelade sig inte i Bath utan på Isle of Wight. Jag utnyttjade mitt spaltutrymme i Trelleborgs Allehanda till att hajpa festivalen.  Länge hade jag en engelsk tidningsar...

19-30 juni: London-Isle of Wight-Bath-London-hem

Bild
  Efter att ha avbrutit krönikeskrivandet ungefär när jag blev ensam kvar, beslöt jag mig ändå en tid senare att försöka skriva färdigt historien.  Det lyckades jag inte med. Men jag kom i alla fall fram till Isle of Wight igen. På midsommarafton.  Målet var att överleva fram till 29 juni på mindre än ett pund om dagen. Jag hade ju från början tänkt mig att åka hem 17 juni, nu blev det 29 juni i stället, eftersom jag bestämt mig för att vara med om mitt livs största äventyr, rockfestivalen i Bath.  "Tid var det jag hade. Pengar var det jag inte hade." "Helt ovetande om att det är midsommarafton och att Carin och Gunilla är på väg till Öland."  Vad vet Odd idag, 2020, 50 år senare, om vad som hände därefter? Ja, ganska lite, det mesta har jag glömt, men lite grann har fastnat av allt som hände och inte hände de där tio dagarna.   19-24 juni: Bodde jag på vandrarhemmet i Sandown, Isle of Wight. Mitt enda mål var att förbruka så lite pengar ...

11-19 juni: London (del 2)

Bild
  Här tar originalberättelsen slut. Författaren, den där unge mannen som nedtecknade sina reseminnen 20 månader senare, alltså i februari 1972, hade tappat sugen.  Oväntat återseende med klasskamrat, konsert med Dr Strangely Strange samt tysk bierstube där alla (utom vi) dansade på borden.  Jag och tjejerna skils åt, som tur är, eftersom vi var så trötta på varann. Dagen efter valet lämnar jag London "för näst sista gången" och liftar mot söder igen. Efter ett tag skrev jag en dag till, nämligen 19 juni, då jag återvänder till samma vandrarhem på Isle of Wight. Sedan tar det slut igen, denna gång på riktigt. Om inte...

9-10 juni: London (del 1)

Bild
  Dags för sällskapet att börja upplösas. Först hem åker Lasse. Och avskedet blir inte som han tänkt sig.

7 juni: Isle of Wight

Bild
En dag tillsammans på Isle of Wight, engelsmännens semesterparadis. Lasse fick tillbringa första natten på stranden. "Lasse och jag tävlade om vem som kunde bada först, och jag vann, tyvärr." "Öl fanns det i alla fall."

8 juni: Isle of Wight - London

Bild
Efter två nätter i turistparadiset Isle of Wight åker vi tillbaka till utgångspunkten, alltså huvudstaden London. För ovanlighetens skull väljer vi tåget. Framme i London. Nu gäller det bara att hitta nånstans att bo. Vid St Pauls, kanske. "Mycket bitterhet följde senare, rätt så i onödan, egentligen, va?"

29 maj: Loch Lomond-Penrith

Bild
  Helt plötsligt går Lasse och Gunilla hand i hand. Jag blir sur. Carin blir sur för att ingen älskar (gillar?) henne längre. Fast det gör vi förstås. Egentligen. Men just den här dagen märks det inte så mycket. (Av obegriplig anledning har den här dagen hamnat på fel ställe i bloggen. Beklagar det. Utkanterna av Glasgow. Det hårda arbetet att ta sig genom Carlisle. Tillbaka i England. Framme i Penrith. Ger oss ut på stan. Och plötsligt händer det saker! Gunilla tar Lasses hand (enligt den sistnämnde.) "Sömn, mer eller mindre orolig. Vad är det som händer? Håller sällskapet på att spricka?"