Storbritannien 1970. Resa för fyra.

  Tre dagar av musik, fred och kärlek. Eller bara två?   Min första erfarenhet av rockfestivaler fick jag i Shepton Mallet 27-29 juni 1970, 19 år gammal, där jag fick se och höra några av mina allra största favoriter på scen.  Festivalen blev också ämnet för min första publicerade tidningsartikel, som tog bakvägen via Smålands Folkblads tranåsredaktion till läsarna. Där vikarierade nämligen min gode vän Lasse, som lyckades tjata in min rapport om de 150.000 i Bath några dagar tidigare.  Det är också Lasse som skrivit inledningen, som anspelar på det misslyckade svenska Woodstock-försöket i Mantorp, bara ett stenkast från Tranås. Samt den förklarande meningen om "namn som den initierade känner igen" etc, något så pretentiöst skulle jag aldrig ha fått ihop. Sommarens STORA festival utspelade sig inte i Bath utan på Isle of Wight. Jag utnyttjade mitt spaltutrymme i Trelleborgs Allehanda till att hajpa festivalen.  Länge hade jag en engelsk tidningsar...

  Efter att ha avbrutit krönikeskrivandet ungefär när jag blev ensam kvar, beslöt jag mig ändå en tid senare att försöka skriva färdigt historien.  Det lyckades jag inte med. Men jag kom i alla fall fram till Isle of Wight igen. På midsommarafton.  Målet var att överleva fram till 29 juni på mindre än ett pund om dagen. Jag hade ju från början tänkt mig att åka hem 17 juni, nu blev det 29 juni i stället, eftersom jag bestämt mig för att vara med om mitt livs största äventyr, rockfestivalen i Bath.  "Tid var det jag hade. Pengar var det jag inte hade." "Helt ovetande om att det är midsommarafton och att Carin och Gunilla är på väg till Öland."  Vad vet Odd idag, 2020, 50 år senare, om vad som hände därefter? Ja, ganska lite, det mesta har jag glömt, men lite grann har fastnat av allt som hände och inte hände de där tio dagarna.   19-24 juni: Bodde jag på vandrarhemmet i Sandown, Isle of Wight. Mitt enda mål var att förbruka så lite pengar ...

  Här tar originalberättelsen slut. Författaren, den där unge mannen som nedtecknade sina reseminnen 20 månader senare, alltså i februari 1972, hade tappat sugen.  Oväntat återseende med klasskamrat, konsert med Dr Strangely Strange samt tysk bierstube där alla (utom vi) dansade på borden.  Jag och tjejerna skils åt, som tur är, eftersom vi var så trötta på varann. Dagen efter valet lämnar jag London "för näst sista gången" och liftar mot söder igen. Efter ett tag skrev jag en dag till, nämligen 19 juni, då jag återvänder till samma vandrarhem på Isle of Wight. Sedan tar det slut igen, denna gång på riktigt. Om inte...

  Dags för sällskapet att börja upplösas. Först hem åker Lasse. Och avskedet blir inte som han tänkt sig.

En dag tillsammans på Isle of Wight, engelsmännens semesterparadis. Lasse fick tillbringa första natten på stranden. "Lasse och jag tävlade om vem som kunde bada först, och jag vann, tyvärr." "Öl fanns det i alla fall."

Efter två nätter i turistparadiset Isle of Wight åker vi tillbaka till utgångspunkten, alltså huvudstaden London. För ovanlighetens skull väljer vi tåget. Framme i London. Nu gäller det bara att hitta nånstans att bo. Vid St Pauls, kanske. "Mycket bitterhet följde senare, rätt så i onödan, egentligen, va?"

  Helt plötsligt går Lasse och Gunilla hand i hand. Jag blir sur. Carin blir sur för att ingen älskar (gillar?) henne längre. Fast det gör vi förstås. Egentligen. Men just den här dagen märks det inte så mycket. (Av obegriplig anledning har den här dagen hamnat på fel ställe i bloggen. Beklagar det. Utkanterna av Glasgow. Det hårda arbetet att ta sig genom Carlisle. Tillbaka i England. Framme i Penrith. Ger oss ut på stan. Och plötsligt händer det saker! Gunilla tar Lasses hand (enligt den sistnämnde.) "Sömn, mer eller mindre orolig. Vad är det som händer? Håller sällskapet på att spricka?"

  6 juni, svenska flaggans dag, firar vi inte precis. Alla fyra resenärerna försöker ta sig till Englands sydliga semesterparadis Isle of Wight. Carin och Gunilla lyckas. Jag lyckas också till sist. Men Lasse når Sandown efter vandrarhemmets stängning och får övernatta i ett tält på stranden där han får nattligt besök av polis.  Fotvandring genom Dorchester. "Strandad i Bournemouth, fin stad, men inte för mig." Framme på Isle of Wight och vandrarhemmet i Sandown. Försenad Lasse vädjar förgäves om vandrarhemmets nåd. Får övernatta på stranden i stället.

  Efter att till sist ha lyckats lämna Cheddar tar jag mig ned till England sydkust, till Bridport, där jag oväntat återser Carin och Gunilla på vandrarhemmet. När jag köper en dricka på en bensinstation, har jag äntligen lite tur med liftandet. Jag läser i Melody Maker vad popstjärnorna tycker inför det engelska valet. "Your friends are alreay here". Återseende i Bridport.

 Cheddar. En plats som inte är så lätt att ta sig ifrån. Lasse ville till Portland Bill och se fåglar, det ville inte Carin och Gunilla. Så de for sin väg, och vi vår. Men efter några timmars lönlöst liftande skildes även Lasses och mina vägar.   Jag blev kvar i Cheddar hela dagen. Portland Bill? Nej, dit ville inte alla. Lasse och jag kastar sten, till äldre engelsmans irritation. Sedan skils vi åt. Jag besöker den billigaste grottan samt bestiger Jacob´s Ladder. "Toast and marmalade for tea."

  Vi lämnar Wales och tar oss (inte utan möda) till en av Englands kändare små orter, vars ost inte alls ser ut som man skulle kunna tro. Carin tröttnar på fotvandring. Ut ur Wales, över Severn och genom Bristol. "Bara 3½ miles till Cheddar." "Jag går inte längre." "Men du måste." "Men jag vill inte."