19-30 juni: London-Isle of Wight-Bath-London-hem

 Efter att ha avbrutit krönikeskrivandet ungefär när jag blev ensam kvar, beslöt jag mig ändå en tid senare att försöka skriva färdigt historien.
 Det lyckades jag inte med. Men jag kom i alla fall fram till Isle of Wight igen. På midsommarafton.
 Målet var att överleva fram till 29 juni på mindre än ett pund om dagen. Jag hade ju från början tänkt mig att åka hem 17 juni, nu blev det 29 juni i stället, eftersom jag bestämt mig för att vara med om mitt livs största äventyr, rockfestivalen i Bath.

 "Tid var det jag hade. Pengar var det jag inte hade."

"Helt ovetande om att det är midsommarafton och att Carin och Gunilla är på väg till Öland."

 Vad vet Odd idag, 2020, 50 år senare, om vad som hände därefter? Ja, ganska lite, det mesta har jag glömt, men lite grann har fastnat av allt som hände och inte hände de där tio dagarna.
 19-24 juni: Bodde jag på vandrarhemmet i Sandown, Isle of Wight. Mitt enda mål var att förbruka så lite pengar som möjligt och att få tiden att gå. Så något turistliv levde jag inte precis. Mina tre sysselsättningar var:
 1. Promenera efter stranden. Det blev man med tiden ganska trött på.
 2. Stå bland automaterna på Sandowns s k Amusements och se på folk som spelade bort sina pengar. Jag själv försökte behålla mina. Fast nångång trillade det ned ett pennymynt som jag kunde sätta sprätt på.
 3. Bo och sova på vandrarhemmet samt läsa böcker och tidningar.
 24-25 juni: Lämnade Isle of Wight, och liftade (efter bästa förmåga) norrut mot Bath. Jag lyckades ta mig till Salisbury, ungefär halvvägs dit, och bodde över på vandrarhemmet där. Mitt starkaste minne från det stället var amerikanska ungdomar som kastade frisbee på den stora gräsmattan utanför vandrarhemmet, det var första gången jag såg en sådan.
 Jag minns också min konstigaste sysselsättning: att dra loss hudflagor från min söndersolade näsa (jo, solen sken ibland i England sommaren 1970), solskyddet var inget vidare nämligen.
 26 juni: Denna dag färdades jag de fem milen från Salisbury till Bath, förmodligen med buss, för mitt liftande gick inget vidare.
  Bath var fullsmockat av ungdomar i min ålder och äldre, det var uppenbart att något spännande skulle hända i trakten kommande helg.
 Någonstans att bo hittade jag inte, så jag övernattade under en viadukt nånstans inne i Bath.
 27-28 juni: Äntligen dags för rockfestival, något jag längtat efter ända sedan jag såg filmen om rockfestivalen i Woodstock med sina tre dagar av "love, peace and music". Många av mina favoriter skulle framträda på denna festival, som Pink Floyd, Fairport Convention och - efterlängtat! - The Byrds!
 Fast festivalen skulle dock trots namnet inte ske i Bath, utan i den mera anspråkslösa orten Shepton Mallet några mil söderut. Dit fick man ta sig med buss.
 Väl på plats gjorde jag två nya bekantskaper i festivalpubliken, en kille vars namn jag glömt och hans tjej, Ruth. Den sistnämnda blev jag riktigt förtjust i, kanske för att hon inte alls var täckt med den blå ögonskugga som mina f d färdkamrater Carin och Gunilla sagt var typiskt för alla engelska tjejer, eller kanske för att jag faktiskt var ganska ensam efter en dryg vecka utan sällskap. Vi tre tillbringade den första festivaldagen tillsammans, sedan tappade jag bort dem under natten mellan lördag och söndag.
29 juni: Efter en kort sömn natten till måndag lämnade jag festivalområdet i gryningen, medan Dr John och hans band spelade, de var sist ut på scen efter kraftiga förseningar på grund av regn.
 Jag tog mig med buss till en järnvägsstation söder om Shepton Mallet och därifrån med tåg till London. Väl i London fördrev jag tiden så billigt som möjligt tills det var dags att ge sig till Gatwick och flygplanet till Köpenhamn.
 På Kastrup landade jag sent på måndagskvällen, lyckades ta mig till färjan Dragör-Limhamn, och över sundet och in till Malmö C, men där var min tur slut. Sista tåget till Lund hade gått, så jag övernattade på en uteservering. (Det var fjärde natten i rad jag inte hade ett riktigt natthärbärge.)
 30 juni: Vaknade i gryningen i Malmö, tog första tåget till Lund och promenerade ut till den trädgård där min vespa troget väntat i mer än en månad.
 Den startade så villigt och jag gav mig ut på de sista 26 milen hem till Göteborg. När jag till sist anlände hem, hade jag 40 öre i plånboken.