Storbritannien 1970. Resa för fyra.

Carin och jag reser tillsammans söderut och hamnar till sist i den walesiska staden Chepstow, det är den sista dagen i maj månad, en förtrollad dag i en underbar stad. Så känns det i alla fall. ( "Gud, vad jag tycker jag känner mig mycket äldre nuförtiden!" Skriver författaren, troligen 20 år gammal då, i en randanmärkning.) "Här var jag förlagd när vi bombade Tyskland under kriget." Föraren får väldigt bråttom, för 1970 stänger alla pubar i Storbritannien klockan två. "Carin kommer gående, i klänning och vackrare än någonsin." "Och sommaren kom drivande in med kvällsbrisen och fanns överallt." Men Lasse och Gunilla kommer inte. "Carin kunde fortfarande inte sjunga 'To care at all', men å andra sidan var hon fortfarande vackrare än någonsin."

Nu knakar det i fogarna, när Lasse och Gunilla bryter mot de fastställda reglerna. - Jag har tänkt åka med Gunilla idag också, säger han. Och hon protesterar inte.  Jag blir sur. Carin blir ledsen. Dessutom fortsätter hennes öga att göra ont. Men innan dagen är över, har vi försonats igen. I alla fall i stort sett. "Jag hade faktiskt tänkt lifta med dig i dag också" Inte så lätt att hitta vandrarhemmet. "Vi gick och gick." En kvällsvandring i Delamere Forest. Frid. "Inget är värt att förstöra vår vänskap, beslutar vi."

  Lycklig återförening, eller? Resans åttonde dag tillbringar kvartetten för första gången tillsammans, och på samma ställe.  Det kan dock diskuteras om "The Bonny Banks of Loch Lomond" är så himla idylliska. Utom när Carin sjöng om dem, förstås. Jag blir på dåligt humör. Flera gånger. "Lasse måste nog ha sagt något dumt igen". "Vilken jävla dag, jag minns nästan inget" "Men så här efteråt minns man den ju som en drömdag vid Loch Lomond." Lustigkurre. Bilden inte alls tagen i Skottland, utan något år senare i Ydre.

Onsdagsmorgon i Inverness. Samma kväll ska vi träffa våra medresenärer vid Loch Lomond. I alla fall ser planen ut så. Det gäller bara att ta sig dit. Vi ger upp liftandet utanför Inverness och tar bussen. Vi tar till den desperataste utvägen: delar på oss.  Lasse och jag anländer till Loch Lomond nästan exakt samtidigt. "Vem låg bäst till? Jag, trodde jag. Lasse höll med. Jag borde ha sett upp." Carin i närbild runt 1970.

  Carin och Gunilla njuter sötebrödsdagar i whiskeydoftande Dumbarton, medan Lasse och Odd lever Det hårda livet i Skottlands öde högländer, där det kan gå timmar mellan liftarna. Till sist tvingas vi ta buss till Inverness, men länge än så lyckas vi inte ta oss. Fast i Bonar Bridge. "Easy to be hard" sjunger jag, medan bilarna far förbi.

  Dålig stämning igen. På Skottlands förmodligen fuktigaste plats blir de fyra resenärerna oense och far åt olika håll. Killarna fortsätter norrut. Tjejerna söker värme och komfort söderut. Fågelskådarens dröm går i uppfyllelse: kryss för kornknarr! Förlorade i Laxford Bridge ("over trobled water"). Räddade! Övernattningen sker i en bil (bättre än inget, mycket bättre.)

  Gunilla började bryta samman, speciellt efter att ha besökt sovrummen. "Jag vill inte bo här", sa hon. "Hela atmosfären av scoutläger och den jävla kyliga fuktigheten var en smula nedbrytande."    "Jag har inga motiveringar. Jag vill bara inte", sa Carin. (Bilden är - som kanske framgår - inte tagen i det fuktiga Skottland utan på Andra Långgatan i Göteborg något år senare.)

  Dålig stämning uppstår, när Lasse berättar om alla fåglar han tänker se under resan. Och båda tjejerna avslöjar hur otäcka dom tycker att fåglar är.   Sedan liftar vi över en landsgräns, när kvällen faller är vi i Skottland, i den vackra lilla staden Stirling väster om Edinburgh. "Lasse pratade med den druckne skotten en stund och donerade honom sin majblomma. ' The only one in Scotland ' ".

  - Are you married? - No, we are just friends! - My wife and I are friends too.  Så lät en av dom lärdomar jag och Gunilla fick av en lastbilschauffär under andra liftdagen som tog oss från Nottingham till norra England, norr om Newcastle.

21 maj börjar liftaräventyret vid A1. Det visar sig vara omöjligt att få lift för fyra personer, så vi måste dela upp oss. Jag och Carin bildar ena gruppen, Lasse och Gunilla den andra. Målet är Nottingham - vem ska komma dit först? "I den bilen fanns två hundar, diverse bråte och en mycket typisk engelska. Hon hade varit i Sverige flera gånger. Vi fick åka med henna till Melton Mowbray."